Att ställa till rätta
Efter att ha besökt, och skamligt nog, försvarat de röda khmererna 1978, hoppade jag av detta försvar i början av 1979 och skrev en artikel som sade att vi haft fel. Men det stannade vid detta. Många år senare fick jag frågan: “Hur kunde du tro på Pol Pot?”. Jag blev ställd och insåg allvaret - det var inte bara som att spela på fel häst. Vi hade stött en massmördare. Det som gjorde att jag kunde “hamna” så fel var maoistiska glasögon, önsketänkande, självcensur och en förmåga att göra iskalla kalkyler om för och nackdelar där människan försvann.
Nästa steg i processen kom när boken Pol Pots leende kom ut 2006. Där säger jag att vår resa 1978 aldrig borde ägt rum. Det blev en propagandaresa. Bokens författare Peter Fröberg
Idling sade då: Om du tycker så bör du åka tillbaka.
2007 besökte Youk Chhang från Documentation Center i Kambodja Sverige. Jag sökte upp honom för att överlämna mitt material. Han fick se bilderna som togs 1978 och idén kom upp att göra en utställning. Jag ville dock inte bara ställa ut samma propagandabilder igen. De fick nya texter: vad jag tänkte 1978 och vad jag tänker nu. Jag upptäckte under arbetet ytterligare en rubrik: Förbjudna tankar. Det var tankar som inte stämde med den bild vi ville ha av Kambodjas revolution. Det var kanske dessa förbjudna tankar som till sist kom till ytan när jag sent omsider vaknade upp.
I arbetet med utställningstextens förord insåg jag plötsligt vad jag kommit fram till: jag hade inte bara fel utan det räcker inte med bara förklaringar. Man kan förklara mitt märkliga ställningstagande hur länge som helst men till slut inställer sig frågan: Hade vi inte tillräckligt med fakta redan 1978? Vi kände inte till allt, framför allt inte Tuol Sleng. Men det vi visste borde ha räckt. Det fanns många tusen flyktingars berättelser och vi kunde själva se de tomma städerna.
Alltså räcker inte förklaringarna. Det krävs en ursäkt. Så jag åkte till Kambodja efter 30 år bland annat för att be folket i Kambodja om ursäkt. Det gjorde jag på seminarier, på gator och i byar samt i alla massmedia.
Nästa steg i processen kom när boken Pol Pots leende kom ut 2006. Där säger jag att vår resa 1978 aldrig borde ägt rum. Det blev en propagandaresa. Bokens författare Peter Fröberg
Idling sade då: Om du tycker så bör du åka tillbaka.
2007 besökte Youk Chhang från Documentation Center i Kambodja Sverige. Jag sökte upp honom för att överlämna mitt material. Han fick se bilderna som togs 1978 och idén kom upp att göra en utställning. Jag ville dock inte bara ställa ut samma propagandabilder igen. De fick nya texter: vad jag tänkte 1978 och vad jag tänker nu. Jag upptäckte under arbetet ytterligare en rubrik: Förbjudna tankar. Det var tankar som inte stämde med den bild vi ville ha av Kambodjas revolution. Det var kanske dessa förbjudna tankar som till sist kom till ytan när jag sent omsider vaknade upp.
I arbetet med utställningstextens förord insåg jag plötsligt vad jag kommit fram till: jag hade inte bara fel utan det räcker inte med bara förklaringar. Man kan förklara mitt märkliga ställningstagande hur länge som helst men till slut inställer sig frågan: Hade vi inte tillräckligt med fakta redan 1978? Vi kände inte till allt, framför allt inte Tuol Sleng. Men det vi visste borde ha räckt. Det fanns många tusen flyktingars berättelser och vi kunde själva se de tomma städerna.
Alltså räcker inte förklaringarna. Det krävs en ursäkt. Så jag åkte till Kambodja efter 30 år bland annat för att be folket i Kambodja om ursäkt. Det gjorde jag på seminarier, på gator och i byar samt i alla massmedia.
Resan 2008
Den röda rutten reste vi 1978. Den blåa rutten reste jag 2008
